Konsten att lära sig om konst
Funderingar om ämnet konstvetenskap
Om Konstvetenskap
Hej kära Substackers, torsdag igen! Hoppas veckan varit bra. Idag tänkte jag dela med mig av funderingar kring ämnet konstvetenskap. Jag skriver ju här som konstvetare. Eller som det heter utanför Sverige, konsthistoriker. Den svenska idén att göra vetenskap av allt passar, enligt mig, konstvetenskapen. Istället för att ge sken av att vara en enbart historisk disciplin ger ordet ett mer generellt akademiskt intryck.
Vad är konstvetenskap?
Något jag lagt märke till är att många verkar ställa sig den frågan. Så vad är då konstvetenskap. Vad läser du när du läser ämnet? En allmänt förekommande föreställning verkar vara att allt handlar om att plugga in en kungalängd av döda och nu levande konstnärer. För att vid examen besitta en omnipotent överblick av namn, individuella konstnärskap och passerad historisk tid.
Det både stämmer och stämmer inte.
Jag har en för ämnet ganska svag känsla för namn och en övergripande känsla av historisk tid. Självfallet har jag när jag studerat tränat upp färdigheterna och fått lärt mig hålla reda på historiska skeenden, år och namn. Det är viktigt att vara korrekt. Och att vara korrekt faller sig naturligt ju mer du studerar något i detalj.
Till sin natur är ämnet konstvetenskap ändå övergripande och inte alls speciellt detaljfokuserat. År och individer försvinner i perioder och stilar. Åtminstone i den utformning jag läst ämnet.
Den historiska disciplinen
För att börjar tråckla upp det enorma nystan som är konstvetenskap börjar jag med vad som borde vara den enkla delen – den historiska. För visst är väl historia ett helt självförklarande ord?
Nja, om det ändå vore så väl.
Historia är det begrepp vi kommit överens om att använda för all svunnen tid. Allt från Big Bang till sekunden som precis passerade är historia.
Ett par sekunder till har nu gått och ännu mer historia har skapats.
Hur kopplas då historien till ämnet konstvetenskap? Alla av mänsklig hand skapade materiella kvarlevor tillhör det konsthistoriska fältet. Kanske börjar någon av er skruva på sig redan här? ”Ähmen, hallå, Mattias, allt kan väl verkligen inte anses vara konst?”.
Och, nej, det stämmer väl bra. Eller? Stämmer det verkligen så bra?
Den här typen av frågeställningar och tankegångar rör inte ämnets historiebegrepp utan hör istället till konstbegreppet. Konstbegreppet har skiftat genom historien, främst nutidshistorien, och verkar aldrig riktigt vilja stilla sig till ro.
Men låt oss fortsätta prata historia en stund. För att utforska det historiska benet av konstvetenskapen kan vi definiera allt från grottmålningar till AI-konst via graffiti och tapetmönster som konst.
Från antiken till renässansen vidare till romantiken via barocken och så vidare. En fusklapp att ha med sig är att det i regel fungerar så här: desto äldre något är desto lättare blir det att betrakta som konst.
Om en ”klottrare” skriver sitt namn på en t-banestation kanske du svär irriterat över att din närmiljö förfulas. Men om en arkeolog borstar fram en romersk “klottrares” tag från en vägg i Pompeji är det ett viktigt konsthistorisk skeende hen bevittnar.
Det handlar om att väga, värdera och i grunden förstå att det inte bara finns en sorts konsthistoria.
Om du är motvalls för att vara motvalls och fortsatt tänker: “en gammal vas, utan dekorationer, borde inte få räknas som konst”, kommer du få tji. Vad, just du, inte räknar som konst kan ändå utforskas inom konstvetenskapen. Då som del av en visuell, eller materiell, kultur.
Puh, ni hör va? det är inte ett litet fält vi konstvetare avhandlar.
Statisk eller dynamisk?
Låt oss återvända till det konsthistoriska historiebegreppet. Som vi alla förstår har det hänt ett par saker mellan grottmålningar och AI.
En galen massa saker till och med.
Skulle ambitionen vara att gå igenom hela det här skeendet kronologiskt. Konstnär för konstnär eller konstverk för konstverk, skulle konstvetenskapen aldrig komma någonvart. vi hade fortfarande famlat runt bland hästavbildningar i någon grotta.
Lösningen har varit att fokusera på historiska händelser, konstnärer eller konstverk av särskild vikt. Runt dessa historiskt formativa företeelser har sedan en hel historia målats fram och på köpet så har ett kanon skapats.
Kanon är en samling verk av allra mest exklusivt historiska vikt och dignitet. Kanon, menar vi, vilar tryggt på en grund av kvalitet, nyskapande och historia. Bara fortsätt fylla i med fler faktorer själv – orginialitet; genialiet – ja, ni förstår vad jag menar.
Kanon är de avgörande verken i konsthistorien. Kring dem har en konsthistorisk kronologi skrivits. Och skrivs för den delen än idag.
Med ett kanon blir allt frid och fröjd, skönt va!
Kanon eller krångligt? Ett problematiskt kanon
Riktigt så enkelt att ett kanon ordnar upp allt är det inte. För nu kommer en av historievetenskapernas allra mest intressanta delar komma i spel: historien är inte statisk.
”Paus, stanna upp – vad skrev du precis?” Okej, okej.
Det skulle gå att argumentera för att det finns en ”de facto”-historia. Det som bara hänt, rakt upp-och-ned. Men så fungerar inte historieskrivning. Någon skriver historien, någon dikterar de historiska villkoren. Någon har för att använda the parlance of our time “tolkningsföreträde”.
Historia, som vi känner den, är dynamisk. All historia omförhandlas ständigt.
Och nu sitter vi alltså här med ett konsthistoriskt kanon fokuserat på den västerländska världen. Och inte är det bara vi i väst som gör det. Vi exporterade vår historieskrivning med kolonialism och imperialism. Idag fortsätter exporten genom kommersiell kultur och akademiska discipliner, som konstvetenskap.
Hur var det då? Är alla nöjda och glada med kanon eller?
Du har nog redan listat ut svaret: NEJ. Alla är inte nöjda, långt ifrån. Även om de flesta verkar överens om några punkter. Raphael var ett geni, van Gogh likaså och Mona Lisa är ett av konsthistoriens viktigaste verk (läs mitt första inlägg för mer om det). Den här typen av detaljer verkar den breda massan vara överens om.
Men en del skaver – så är det bara. Var är kvinnorna? Och var är all icke-europeisk konst? Det är svårt att föreställa sig att den första kvinnan som tog upp en pensel gjorde det kring barocken eller att Kina inte producerat konst värd att ta upp i kanon innan Ai Weiewi.
”Men, Mattias, tror du kineserna läser om Rembrandt och Manet?”. Eh, ja, tyvärr, jag tror nog ändå det.
Den svenska frågai
Hur ser det då ut för oss svenskar? Rikligt representerade i kanon? Tyvärr, i den kanoniserade konsthistorien är Sverige perifert. Vilka kineserna nu än läser om är det med största sannolikhet inte Richard Bergh eller Karl Nordström.
Norrmännen har det något bättre, de har sina stavkyrkor och Munch (1863-1944). Danskarna har skulptören Bertel Thorvaldsen (1770-1844), hört talas om honom? Om du läst konstvetenskap swooshar han förbi med neoklassicismen. Visst, visst, jag generaliserar. Men det gör de stora generaliserande konsthistoriska översikterna också.
Carl Larsson då? Zorn? Sergel och Milles? Ledsen, inte många notiser där. Jag minns hur glad jag blev när jag stötte på August Strindbergs (1849-1912) fantastiska Vågen VIII i Richard R. Brettells (f. 1949) Modern Art 1851-1929: Capitalism and Representation för Oxford History of Art. Då ska nämnas att vi inte är i översiktsverken utan nere och djupdyker i fackböcker.
Vi kan såklart läsa den svenska konsthistoriska undergenren Sveriges Konsthistoria och nöja oss där. Vilket jag rekommenderar starkt, bara gör det. Vi har en rik konsthistoria trots att dessa högfärdiga centraleuropéer försöker hålla oss från strålkastarljuset.
Men varför nöja oss med så lite?
Nej, låt oss istället omförhandla konsthistorien. Den är ju dynamisk, som ni kanske minns? Låt oss mejsla ut en ny plats i kanon, med lite blågul touch. Låt oss putta bort några gubbar och sätta in vår egen gubbe. Eller varför inte gumma?
Ja! Vår alldeles egen gumma mitt i centrum av kanon. Ni kan nog redan gissa vem jag tänker på?
Exakt! Hilma af Klint (1862-1944).
Ett blågult tillskott till konstkanon
En svensk kvinna (två flugor i en smäll) som skapade abstrakt konst innan Vasilij Kandinskij (1866-1966). Nu snackar vi. af Klints konst upptäcktes av eftervärlden först långt efter hennes bortgång. Hon hade inte velat visa sina konstverk för allmänheten. De var skapade för en privat kontext. Menade att vara andlig konst, till ett sinnenas tempel af Klint dekorerade.
Men nu finns hennes konst för alla att se. Och den är sannerligen sevärd.
Huruvida af Klints konst kommer vara tillgänglig att betrakta i framtiden är uppe som fråga nu. Arvingen Erik af Klint motsätter sig nämligen, likt Hilma själv förmodligen gjort, att hennes privat andliga konst ska kommersialiseras.
Skulle vi inte längre ha möjligheten att se hennes verk vore det en förlust inte bara för konstvärlden, utan för svensk konst i världen. För just nu omförhandlas konsthistorien och vårt förmodligen största bidrag dit kommer framgent heta Hilma af Klint. Hallå översiktsverk – här kommer Sverige!
Det var nog med historia för en dag. Nästa vecka tänkte jag ta mig an konstbegreppet. Och tycker ni det kändes lite krångligt idag, kan jag lova att det blir åka av då.
En liten (jojo) tankenöt lämnar jag er med till nästa vecka: vad är konst?
MATTIAS JOHANSSON
Visste att jag inte visste så mkt annat än ytskrap. Ju. Men du är, i vanlig ordning, pedagogisk och bjuder in till intressanta tankesätt och fakta i en finfin kombo. Jag blir helt glad och min okunskap minskar helt klart. Bra du är!
Jisses vilket arbete du har lagt ned. Trevligt och underhållande skrivet. Ska läsa övriga inlägg vid tillfälle. Då mera i lugn och ro.
J.